18 år

Idag är det min 18årsdag och jag sitter vid datorn, i mitt rum som jag delar med Elisa. Det dåliga med att fara sitt sista år är att fylla 18 här. Vill bara vara hemma med mina vänner och fira..saknar er så mycket att det gör ont!
 
Så fort jag hör ordet vänner eller familj börjar jag på riktigt gråta. Försöker varje dag att inte gråta, men ibland går det inte hålla tårarna inne. Jag börjar gråta bara av att skriva det här. Jag försöker se positiva saker med att vara här, men det finns på riktigt inte en enda positiv grej. Eller en sak är väl att jag fick flytta från min förra värdmamma. Jag hoppas verkligen att det här året kommer bli bra någon gång, men jag vet inte hur jag ska göra för att trivas. Det går inte tvinga fram lycka. Spelar ingen roll hur mycket folk säger att allt kommer bli bra och att det bara är att kämpa på. Jag vet att det är för att vara snäll men de vet fan inte hur jag har det!

Jag blir bara arg på mig själv också för att jag inte kan vara glad. Jag har inte skrattat på riktigt sen jag kom till California. Vet inte om jag redan skrivit det för det känns som jag gjort det. Äter alldeles för lite här också så är trött och slut hela tiden. Finns ingen mat jag kan äta för min mage är så känslig. Kommer ha gått ner 10kg ist för upp, fyfan. Det känns verkligen som det är nåt fel på mig eftersom jag inte trivs i nån familj och inte kan vara glad, att jag inte kan få vänner. Eller okej, skolan har börjat bli lite bättre och jag har folk att prata med och folk har börjat veta vem jag är. Folk säger hej i "korridoren", men det känns som det aldrig kommer bli mer än hej. Är jag äcklig eller nåt, varför vill ingen va min vän?
 
Första dagen på gymnasiet i sverige träffade jag Rebecca och vi blev vänner direkt och har varit vänner sen dess. Varför kunde det inte vara så här? Att man bara träffade en person som var så lika en. Samma sak när jag började högstadiet och träffade Hilda och Alex. Varför är det svårare att få vänner här?
 
Om jag inte trivs i min nästa värdfamilj vet jag inte vad jag gör med mitt liv. Lyckad person att jag kommer ha bott i 3 olika familjer på 1 ½ månad i staterna. Jag är verkligen arg och ledsen hela tiden. Känner mig nästan lika ensam fast jag bor i en familj just nu och får vara med Elisa, som jag kommer bra överens med. Men de känner inte mig! Och jag känner inte dem! Skulle ge vad som helst för att få krama om min familj just nu. Bara att sitta i soffan och se tv med dem skulle betyda allt.
 
Jag spenderade min 18årsdag genom att frysa ensam på en läktare i 3 timmar för att alla andra i familjen hade cheer och jag kunde inte göra något annat eftersom vi var i en annan stad. Och sen vi kom hem har jag suttit själv på badrumsgolvet och gråtit. Vill inte att de ska veta att jag mår skit för det känns bara som de kommer bli arga. "Det är tydligen vårt fel om vi har hemlängtan, för då har vi gjort nåt fel och inte engagerat oss".
Första födelsedagen utan presenter. Fick en tårta igår för de inte visste om vi skulle hinna äta den idag och det var väl snällt, men kunde lika gärna vara utan. Ingenting betyder nåt för mig här.
 
Före jag kom hit och när jag fått placeringen och allt minns jag att jag skrev att allt kändes för bra för att vara sant. Jag visste det.
 
Mina inlägg blir längre och mer deprimerande och det får mig också bara att må dåligt. Och att få vänner på skolan kommer inte gå, för ingen vill vara vän med en ledsen person och ingen vill ha en utbytesstudent som är ledsen. INGEN jävel vill ha mig här känns det som.
 
Update: Såg nyss att jag har F i Human Anantomy också för att det är för svårt. Bra, härligt som fan. Det gjorde mig gladare. Tur att livet går bra. Fast det kanske är lika bra att faila alla ämnen så jag bara blir hemskickad istället. Skulle vara lättare.
 
Glad 18årsdag Sandra...


Kommentarer
Mamma/Pappa

Du är världens bästa och finaste tjej - tvivla ALDRIG på det. Älskar dig sååå. Ta en dag i taget nu. Vi tar oss genom det här tillsammans.

2012-08-26 @ 12:09:33
Sanna

Kramar

2012-08-26 @ 19:49:50
Alexandra

well, tråkigt att höra :/
kan bara säga att om man läser min blogg låter allt ganska bra, men allt är långt ifrån det.

Jävligt svårt att komma in i familjen, speciellt då föräldrarna jobbar hela tiden. Min vsyrra är vänlig och så, men hon pratar om att när vi börjar skolan kommer jag hitta "mina egna vänner". alltså inte henens eller ? Och har inte haft småsyskon så min lillebrorsa är väldens mysigaste här men han är för mycket. Typ om jag köper något som är mitt så tigger han hela tiden och jag vill inte vara otrevlig och säga nej. Så av ett toblerone paket fick jag kanske 3 toblerone och han 10 eller något sådant..
Men ta det inte fel. Jag trivs. Bara det att jag är intiativtagaren kan man säga och över mitt tålamod ;)

kram hoppas det blir bättre

2012-08-26 @ 20:59:29
URL: http://alexandrafredblad.blogg.se
My

Var stark Sandra!

2012-08-27 @ 17:33:25
URL: http://myru.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0